Processen
God mat lagad i ugn är lite som kaffe var under andra världskriget för oss just nu. Det känns som en frihet att inte behöva knöla ner sig för trappan och styra i en småkall källare för att komponera ihop en enkel frukost. Jag pustar ut och tittar på bilderna som berättar vårt köks förändring sedan i början av november:
Vi började med att riva ut all den gamla köksinredningen som var rejäl. På den tiden byggdes det inget halvhjärtat, inget kom från platta paket och varenda lösning var placerad där med eftertanke och kärlek. Så kändes det i alla fall då det krävdes kraft för att få ut lassen med massiva skåp.
Därefter följde en vedervärdig period då allt kändes som processen sov. Dessvärre la vi all ledig tid i köket där slipning och spackling blev våra tillfälliga smeknamn. När tapetväven kom på väggen och senare också den karamelliga färgen började det kännas på gång igen.
En vän och golvläggare skapade mitt drömgolv och gjorde det perfekt. När tak och väggar fått färg kände vi åter hopp då de första skåpen monterades på plats.
Jag minns hur skönt det kändes när det såg ut så här! Nu får jag snarare ångest av röran, den ständigt lysande bygglampan och sladdar med el som väntade på inkoppling.
Sista momenten innan kakling som var första steget in på upploppet. De sista veckorna var mest givande då det varje dag hände något nytt i vårt kök.
Bästa platsen numera. På mormors gamla köksstolar med utsikt över gatan fylld av tegelvillor och en god frukost framför näsan.
